Innan jag brinner och Wilhelminas välgärning

Gott och blandat

För några år sedan gick jag en kurs där jag träffade på Stewe Claeson, när vi var på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Claeson var en mycket verbal och engagerad människa, han sa bl a att Italien och Norge är de länder i Europa som inom några år kommer utmärka sig för sina goda litteratur! Och visst har det blivit så!
Hermia says är en av de bokbloggar jag läser regelbundet och här skriver hon om Innan jag brinner av Gaute Heisvoll. Jag har kommit halvvägs in i romanen och jag tycker så mycket om! Det eftertänksamma berättandet. På något sätt känner jag att författaren är på besök hos mig och berättar sin historia. Det här är litteratur när den är som bäst!

I bibliotekets magasin kan man hitta så mycket spännande! Till hösten ska jag ha ett stickcafé på bibblan och nu försöker jag förbereda mig...

Detta är en facsimileupplaga efter originalupplagan av år 1848

TILL SVERIGES DAMER.

Hvarje tid har sina moder, sina nycker, sina olika idéer, icke blott i stort, utan äfven i minsta detaljer. Så hafva äfven fruntimmers-handarbeten varierat, alltefter tidens olika lynne och fodringar.

Nu försöker jag sticka små provlappar efter mönstren i den här lilla roliga boken. Wilhelmina Stålberg översatte Charlotte Leanders Stick-bok 1848.
Vad som slår mig är att många av mönstren är "moderna" och stickas idag.

Besviken och en jäkel på sticka prov....

Pramoedya Ananta Toer

Det har varit så svårt att komma igång med mitt läsande efter Ejersbos Liberty. Plockar hem böcker från bibblan var och varannan dag, men det blir inte mycket läst. Börjar men slutar efter några kapitel, inte ens noveller som jag tycker om kan jag koncentrera mig på. Riktigt besviken blev jag när jag under min Stockholms resa tänkt läsa Laurence Cossé Drömbokhandeln. Jag tyckte verkligen inte om den... Ser att flera av de bokbloggar jag läser är så förtjusta i romanen så jag undrar om det bara är min allmänna läsovilja som visade sig? Nu har jag dessutom tänkt läsa klassiker, så nu får jag bestämma mig som jag gör när det gäller läsning i jobbet: det är bara att läsa! Valet har fallit på Pramoedya Ananta Toers Människornas jord som inleds med

Denna smala stig har redan
trampats många gånger,
men denna gång görs färden
för att bana väg. (P.A.T)

Min favvodocka har oxå passerat 50 års strecket = )

Så har jag börjat sticka Uppifrån och ner koftan... det går inte så bra... Provlappar stickar jag sällan men det var så länge sedan jag stickade en kofta (säkert tidigt 80-tal) så nu behövde jag sticka oket för att se om det blev bra och det blev det inte. Men som kofta till min docka som är stor som en baby får den duga = )
Har köpt så fint Filisilkgarn från Tant Kofta som jag nu stickar i, men det blev inte så bra nu heller, så det är bara att börja om!

Klassiker

Så var det dags att läsa klassiker!
Har antagit Lyrans Noblessers klassikerutmaning, ibland behövs en utmaning för att ta tag i de där böckerna som alltid får en SEN status...
Först ska jag bara läsa ut "Jag ska egentligen inte jobba här" av Sara Beischer. Hennes roman är lätt att tycka om och den är välskriven. Liksom huvudkaraktären Moa var mitt första jobb inom äldrevården. På den tiden fanns det ålderdomshem och de boende var inte så sjuka. Många roliga och mindre roliga minnen dyker upp. Som när stackars Enok (95 år) berättade att han aldrig tyckt om sitt namn och att namnet var som ett ok att bära.
Min klassiker önskelista:

• Pramoedya Ananta Toers tre böcker om Indonesien
• Jane Austen, Stolthet och fördom
• Virginia Woolf
• Emily Brontës Svindlande höjder
• James Joyce Ulysses

Det kanske blir att dra ifrån eller lägga till

Erri de Luca och Kim Thúy och 365 saker...

I solstolen med Kim Thúys bok Ru och Erri de Lucas Montedidio har jag tillbringat helgen som gick. Nu är det hopp om livet igen. Min "Citronsjal" är också färdig! På kvällarna har maken och jag sett Mad Men säsong fyra, det är en så bra serie!

Ru måste jag läsa om snart igen. Det var en så drabbande läsning! Författaren utgår ifrån sin egen historia. Hon berättar i korta, korta kapitel med ett sparsmakat poetiskt språk om det mest fruktansvärda men också om livsbejakande kärlek till sina söner och sina släktingar. Kim Thúy flydde som tioåring med sin familj från Vietnam. Ru betyder ”vaggvisa” eller ”att vagga” på vietnamesiska, och ”bäck” på franska. Det är också en så beskrivande titel på boken. För här både vaggas läsaren och flyter fram i berättelsen. Den är väldigt personligt skriven och jag känner mig utvald som läsare som får ta del av Kim Thúys liv.Boken är utgiven på SEKWAs förlag, som har en så fantastiskt intressant utgivning! På 365 saker du kan slöjda kan du vinna en av deras böcker, Ät mig av Agnès Desarthe.
Erri de Lucas bok Montedidio berörde mig också starkt. Titeln Montedidio är ett område med höga höjder i Neapel. Här bor den trettonåriga namnlösa pojken som skriver om sitt liv. Han har precis slutat skolan och börjat arbeta som snickarlärling. Och varje kväll skriver han ner vad skomakaren Rafaniello berättar. Rafaniello har vingar i sin puckel och han lagar alla Neapels fattigas skor.  Efter att modern har insjuknat tillbringar fadern all tid hos henne. Pojken lämnas utanför deras innerlighet och gemenskap. Pojken berättar om Maria, flickan som öppnar sig för honom och söker tröst. Och han skriver om sin bumerang som han övar med varje dag men aldrig slänger iväg. Montedidio handlar om språk och nödvändigheten om att behärska italienskan som skiljer sig så mycket från napolitanskan.  Montedidio är utgiven på Elisabeth Grates förlag.

Associationer

Jag läste On Word Arts inlägg om Magnus Florin och efter att ha strax innan bläddrat i Natalia Ginzburgs Att bo i världen tänker jag att all litteratur hänger ihop på ett eller annat sätt! Att bo i världen är ett urval av Ginzburgs artiklar och essäer. Jag hittade boken på grund av sitt fina omslag. Hon skriver bland annat om hur hon besöker operan regelbundet. "Jag förstår mig inte på musik, därför lyssnar jag inte. Ofta sover jag, eller så tänker jag. Jag tänker på alla operor jag hört i mitt liv. Inte lyssnat på, hört. Kanske också hört är för mycket sagt. Jag tänker på alla de operor jag bevistat, ett onödigt vittne, förlorat i egna tankar."
Florins nya bok Hemligheter är ett liberetto.
Ginzburg har en essä om trasiga skor, som är en riktig lite pärla. Perla heter förlaget som gett ut boken, så passande.


- Jag tänker ofta på dig.
Hur tänker du?
- Kanske inte på dig, men på att jag har så få minnen av dig
och att de minnena kanske mest är påhitt och fantasier, byggda
runt ingenting Som dammtovor runt en torr brödsmula.
Jag önskar att jag hade fler och säkrare minnen av dig.

Det känns som om jag nu borde fråga dig ifall du kan förlåta mig?
- Vill du fråga det?
Nej. Verkar jag förhärdad? Det är inte meningen. Men det känns
meningslöst med sådana frågor. "Kan du förlåta mig?"
Det är väl sådant man säger om man trampar någon
på tårna på bussen? Det jag gjorde är oförlåtligt. Hur skulle man
kunna förlåta något sådant?
De som blir kvar måste väl leva med det ändå?
Det oförlåtliga är oförlåtligt hela tiden, men det går väl att uthärda?
Och i längden är väl det oförlåtliga det enda som är värt att förlåta?
Saknar du mig fortfarande?

ur Magnus Florins "Ränderna"

(Fotograf: Cato Lein)

Förnumstig=TRIST

Förnumstig var det ord jag tänkte på när jag lyssnade till Alexander McCall Smiths Det varsamma bruket av komplimanger. När författaren kom ut med sin populära bok Damernas detektivbyrå började jag läsa den... men så trist och käck! Läste bara några kapitel. Och den här var inte mycket bättre! Fick den i julklapp så jag kände mig lite tvungen är läsa den, så jag vet vad jag ska säga när vi träffas i bokcirkeln igen. Men hjälp, vad säger man när givaren köpte den för lite underhållningsläsning?? Det har i vilket fall fått mig att tänka på vad underhållningsläsning är för mig. Underhållning kan möjligen vara när jag tycker böcker är roliga, men jag är inte förtjust i roliga böcker... Jag vill läsa böcker som ger mig tankar eller som har ett språk som jag tycker om!

Nu har jag i vilket fall lyssnat färdigt (skönt!) och ny CD-bok är "Is och vatten, vatten och is" av Majgull Axelsson, med inläsare Gunnel Fred. Gunnel Fred som inläsare är verkligen en extra bonus!

(Bilderna kommer från Arbetarbladet och Aftonbladet)

Peace, kommunistvantar och tävling..

Fäste sista tråden på mina svarta pulsvärmare i Alpacagarn. De är stickade i ett mönster från Drops design.
Jag hittade mönster på roliga vantar som Clara stickar har lagt upp på sin blogg. De passar till min äldsta dotter.
Så har jag köpt ett garn, Debbie Bliss Andes, som jag är så nyfiken på, från Nysta.Och ett mönster på ett par Peacevantar av Johanne Ländin.
Har även anmält mig till en utlottning av garn från Cina´s Kryp-in.

Nu ska jag sätta mig och sticka en stund och lyssna till Niceville av Kathryn Stockett.

Allt gott ska komma dig till del

I mitt bibliotek hemma saknades det inhemska författare, eftersom det överlag var ont om böcker i en ekonomi som vår, men det kunde också bero på att deras böcker förbjudits av regeringen. Om jag någon gång hade fått tag på en bok av en afrikansk författare var det i London, i en stadsdel jag brukade åka till för att köpa matbananer, i en bokhandel med draperier gjorda av kentetyger. Inte i någon av de böcker jag fått i min hand fanns det personer lika mångsidiga som de människor jag kände. Och dessutom verkade det som om afrikanska författare hela tiden var tvungna att förklara de enklaste ting för resten av världen. För en afrikansk läsare kändes det som om saker och ting blev alltför ingående beskrivna. Ta harmattan, till exempel. Man visste ju redan: en period från december till januari, damm i ögonen, hosta, kyliga morgnar och fram mot eftermiddagen svettiga armhålor. När jag läste utländska böcker förklarade de aldrig naturliga saker, som snö. Hur den knarrade under skorna, blötte ner ens ansikte så att det blev både varmt och kallt.

Allt gott ska komma dig till del av Sefi Atta var en av mina absolut största läsupplevelser förra året! Den är utgiven av bokförlaget Tranan och översatt av Birgitta Wallin.Vi får följa Enitan mellan åren 1971 till 1995. I romanens början är hon en liten elvaåring som lever privilegierat i en förstad till Lagos. Hennes vän och raka motsats, grannflickan Sheri får stor betydelse för Enitan.
I berättelsen följer vi också Nigerias politiska historia av militärkupper, censur och terror och hur det påverkar Enitan. Sefi Atta har skrivit en mycket intressant och viktig bok.

Om skörhet i livet

Beate Grimsrud på bokmässan 2010

Beate Grimsruds bok En dåre fri är en bok som nästan tagit andan ur mig! Grimsrud har skrivit en roman, med ett mycket naket språk, om en kvinna som tillbringar hälften av sin tid på mentalsjukhus. Vi får följa Eli Larsen från den norska barndomen till vuxen författare och filmare i Sverige. Grimsrud blottlägger Elis rädslor och tillkortakommanden på ett sätt så att jag skulle vilja bli karaktärens bästa vän och följeslagare. Tidigt kommer "småpojkarna" in i Eli, den ledsne Espen som gråter, lekkamraten Emil, revoltören Erik och så senare Prins Eugen till henne. De styr och ställer med den vuxna Eli så att hon inte klarar ett liv på egen hand.Boken handlar också mycket om vänskap, om de många vännerna som stöder och finns för Eli när det är som värst. Ett fint porträtt tecknar Grimsrud över Lolo som är (som jag tolkar) hennes närmsta kärlek.

Jag har varit på avdelningen under helgen. Jag sov inte då heller. Men jag fick berättelser, gåvor i natten. Jag blev mest glad för den lilla flickan som är jag och som berättar sagor för sina klasskompisar på väg hem från skolan. Hon kissar på sig. Hennes poäng försvinner i en gul fläck i snön som alla ser. Hela barndomen var fylld med såna gula fläckar i snön. Jag har skrivit om det, och om avdelningen. Men jag vill inte bli någon offentlig patient. Jag tröstar mig med att en roman är en roman och bara speglar skärvor av verkligheten. Hur man tror det var och hur man önskar att det varit. Skärvor av det olevda livet. Valda ögonblick, påhittade ögonblick. Berättelsen som föder nya berättelser. En personlig berättelse. Som framtår som sannare och sannare för en, ju längre bak i tiden den ägde rum. Språket. Som flyger in i pennan när man övat. Men ändå är detta att skriva en bok att låta en bit av mig leva ett liv jag inte kan kontrollera. En bit av mig som flyger omkring som ett utflyget barn jag glömde lära klä på sig innan hon försvann hemifrån.

Kommer julen snart?

 

Eftersom jag trodde att jag tappat min nystickade vante i söndags så har jag i veckan funderat på andra vantprojekt. Nu låg vanten som en tarm längst ner i min stora väska så egentligen behöver jag inte nya vantar, men eftersom jag är lite disträ så kan ett par extra vantar vara till nytta! Hittade ett mönster i Skönt stickat av Paula Hammerskog. Jag har gjort mudden lite annorlunda, det blev snyggt men det tog himla lång tid att sticka varannan räta och varannan avig med olika färger. Jag har 90 maskor på stickor nr 2 så de blir väldigt breda.

Jag har läst Becketts I väntan på Godot och Flugorna av Jean-Paul Sartre i helgen, ska försöka skriva lite om dem. Becketts pjäs berör mitt hjärta! Förhållandet mellan männen liknar ett gammalt och uttjänt äktenskap.

Estragon: Rör mig inte! Fråga mig inte! Säg ingenting! Stanna hos mig! Vladimir: Har jag nånsin gått ifrån dig? Estragon: Du lät mig gå.

Chris Abani

Ibland önskar jag att jag kunde längta efter mer lättsam litteratur! Men det gör jag aldrig... Efter att ha läst två kapitel av Chris Abanis bok Nattens sång var jag tvungen att lägga ifrån mig boken för jag grät så mycket! Boken handlar om en 15-årig soldat som i inledningen berättar, att efter träning blev han uttagen till minröjare. Innan de släpptes ut på fältet måste de opereras, dvs stämbanden skulle skäras av med en skalpell för att de inte skulle skrämma varandra genom skrik under minröjningen. Vad man inte kunde veta var att i tystnaden inuti huvudet var skriken från de som dog omkring oss högre än om de fortfarande haft kvar sina röster. Det kommer ta lång tid att läsa den här boken!
Blues från ett krossat världshus av Sonja Nordenswan är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, den verkar väldigt lovande!

En rolig bok bland alla andra...

När jag kom hem från bokmässan, full av tankar på afrikanska författare jag stött på, väntade en norsk debutant på reservationshyllan. "Ju fortare jag går, desto mindre är jag" av Kjersti Annesdatter Skolmvold. Jag kom inte ihåg att jag hade reserverat den.
Tänkte att den hoppar jag över tills jag läste inledningen:

Jag har alltid tyckt om att bli färdig med saker. Öronvärmare, vinter, vår, sommar, höst. Epsilons yrkesliv. Få det gjort. Den här otåligheten fick konsekvenser den gången Epsilon gav mig en orkidé i födelsedagspresent. Det var inte en orkidé jag önskat mig mest, jag hade aldrig förstått vitsen med blommor, de ska ändå bara vissna till slut. Mest önskade jag att Epsilon skulle pensionera sig.

Sen kunde jag inte sluta, och jag läste högt till mina kollegors förtret(??) Berättelsen handlar om Mathea som på ålderns höst vill sätta ett avtryck i världen. Men hon har inga vänner och Epsilon har lämnat henne. Hur gör man då? Ringer nummerupplysningen så att man hamnar överst på deras topplista över efterfrågade personer? Bakar och bjuder på gårdsfesten? Men Mathea förstår att nummerupplysningen inte har några topplistor. Och bjuda på hembakt går ju inte när Mathea inte vågar gå ut. Hon tillbringar lång tid att titta i kikhålet på ytterdörren för att kunna smita när ingen är i trapphuset. Den är skriven med humor och värme och är det en historia med ensamhet och åldrande i fokus.