En rolig bok bland alla andra...

När jag kom hem från bokmässan, full av tankar på afrikanska författare jag stött på, väntade en norsk debutant på reservationshyllan. "Ju fortare jag går, desto mindre är jag" av Kjersti Annesdatter Skolmvold. Jag kom inte ihåg att jag hade reserverat den.
Tänkte att den hoppar jag över tills jag läste inledningen:

Jag har alltid tyckt om att bli färdig med saker. Öronvärmare, vinter, vår, sommar, höst. Epsilons yrkesliv. Få det gjort. Den här otåligheten fick konsekvenser den gången Epsilon gav mig en orkidé i födelsedagspresent. Det var inte en orkidé jag önskat mig mest, jag hade aldrig förstått vitsen med blommor, de ska ändå bara vissna till slut. Mest önskade jag att Epsilon skulle pensionera sig.

Sen kunde jag inte sluta, och jag läste högt till mina kollegors förtret(??) Berättelsen handlar om Mathea som på ålderns höst vill sätta ett avtryck i världen. Men hon har inga vänner och Epsilon har lämnat henne. Hur gör man då? Ringer nummerupplysningen så att man hamnar överst på deras topplista över efterfrågade personer? Bakar och bjuder på gårdsfesten? Men Mathea förstår att nummerupplysningen inte har några topplistor. Och bjuda på hembakt går ju inte när Mathea inte vågar gå ut. Hon tillbringar lång tid att titta i kikhålet på ytterdörren för att kunna smita när ingen är i trapphuset. Den är skriven med humor och värme och är det en historia med ensamhet och åldrande i fokus.