Om skörhet i livet

Beate Grimsrud på bokmässan 2010

Beate Grimsruds bok En dåre fri är en bok som nästan tagit andan ur mig! Grimsrud har skrivit en roman, med ett mycket naket språk, om en kvinna som tillbringar hälften av sin tid på mentalsjukhus. Vi får följa Eli Larsen från den norska barndomen till vuxen författare och filmare i Sverige. Grimsrud blottlägger Elis rädslor och tillkortakommanden på ett sätt så att jag skulle vilja bli karaktärens bästa vän och följeslagare. Tidigt kommer "småpojkarna" in i Eli, den ledsne Espen som gråter, lekkamraten Emil, revoltören Erik och så senare Prins Eugen till henne. De styr och ställer med den vuxna Eli så att hon inte klarar ett liv på egen hand.Boken handlar också mycket om vänskap, om de många vännerna som stöder och finns för Eli när det är som värst. Ett fint porträtt tecknar Grimsrud över Lolo som är (som jag tolkar) hennes närmsta kärlek.

Jag har varit på avdelningen under helgen. Jag sov inte då heller. Men jag fick berättelser, gåvor i natten. Jag blev mest glad för den lilla flickan som är jag och som berättar sagor för sina klasskompisar på väg hem från skolan. Hon kissar på sig. Hennes poäng försvinner i en gul fläck i snön som alla ser. Hela barndomen var fylld med såna gula fläckar i snön. Jag har skrivit om det, och om avdelningen. Men jag vill inte bli någon offentlig patient. Jag tröstar mig med att en roman är en roman och bara speglar skärvor av verkligheten. Hur man tror det var och hur man önskar att det varit. Skärvor av det olevda livet. Valda ögonblick, påhittade ögonblick. Berättelsen som föder nya berättelser. En personlig berättelse. Som framtår som sannare och sannare för en, ju längre bak i tiden den ägde rum. Språket. Som flyger in i pennan när man övat. Men ändå är detta att skriva en bok att låta en bit av mig leva ett liv jag inte kan kontrollera. En bit av mig som flyger omkring som ett utflyget barn jag glömde lära klä på sig innan hon försvann hemifrån.